I min ungdoms glada dagar spelade jag en hel del tennis. Helst på LKABs grusplaner uppe vid disponentvillan i Malmberget.
Där försökte man efterhärma Björn Borgs dubbelfattade backhand men egentligen helst Jimmy Connors snyggare, elegantare och enklare backhand. John McEnroes serve fick man ju aldrig till mer än någon enstaka gång då man nästan lyckades att bryta ryggen också.
Nä, jag servade nog mer som Roscoe Tanner. Pang, tjoff, rakt på bara.
På den tiden kunde man ju också uthärda en hel tennismatch framför TV:n.
Att man visste att en match med Mats Wilander alltid höll på i drygt sju timmar bekom en inte utan man satt där från försnacket tills matchbollen var slagen.
Ett av mina allra starkaste idrottsminnen är för övrigt ifrån finalen av US Open 1988 mellan Mats Wilander och Ivan Lendl. Jag lyssnade på matchen på radio! Efter det dalade mitt intresse.
Visst tittade man en hel del även på Edberg och en del andra men det blev inte samma sak.
Nu har ju svensk tennis legat i träda länge men i morgon kommer jag faktiskt att kasta en blick på finalen i franska mellan Robin Söderling och Rafael Nadal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar