För drygt ett år sedan startade jag mitt bloggande och ett av de allra första inläggen kom att handla om en fantastisk innebandyspelare som jag tränat, Kristoffer Frantzich.
Kristoffer är född 1993 och han är ett riktigt yrväder på en idrottsplan.
Jag vet att många tränare först tittade på vårt lag och tänkte att de lätt skulle slå oss och sedan fick de se Kristoffer spela och då insåg de att de hade problem.
Tränarna ändrade då sina verklighetsuppfattningar till att se det som att vårt lag enbart bestod av en spelare - Kristoffer Frantzich.
"Wow" sa jag då "Och ändå lyckas ni inte bättre mot oss...".
För lagets del så kan jag säga att det fortsatte att leverera även när Kristoffer inte var med.
En hel del tränare fick därmed bita i det sura äpplet att faktiskt ge cred till de övriga spelarna i laget.
Historierna om Kristoffer kom också att handla en del om att han var begränsad som spelare och att han bara hade en dimension i sitt spel, vilket var att komma till eget skott genom en båglöpning. Få ville se att han var ruskigt stark defensivt en-mot-en och att han var en rejäl kraft i vilken försvarsuppställning som helst.
Han var snabb, stark, skottstark, teknisk, bollsäker och en riktig slitvarg. Vilket lag vill inte ha en sådan spelare?
Helt klart kunde hans spel utvecklas men vilken 14-15-åring kan inte utveckla sitt spel?
Jag som hade honom som tränare kunde ju se att han alltid strävade efter att bli bättre och han greppade instruktionerna han fick. Sedan fick jag, ska jag erkänna, påminna honom om passningsspelet.
Det var just passningsspelet som var Kristoffers stora dilemma. Han var helt enkelt lite för bollkär.
Nu var innebandyn hans andra idrott och hade han fokuserat på innebandy istället för på fotboll hade han, är jag övertygad om, ändrat sitt förhållningssätt till passningsspelet också.
Jag råkade nämligen se Kristoffer spela en fotbollsmatch under Gothia Cup i somras och det jag såg gjorde mig lite fundersam och han överraskade mig både negativt och positivt.
Om jag börjar med det negativa så såg Kristoffer tung ut i steget. Han såg ut att ha blivit rejält mycket kraftigare och större och hans annars kvicka steg såg rejält tungt ut mot de små asiaterna han mötte.
Han såg ut som en jätte som kämpade med att fånga flugorna som flög mellan hans fötter.
Jag som hade en bild av att han skulle dominera på sin position blev faktiskt lite besviken på hans prestation.
Mellan varven såg han också lite ointresserad och blasé ut och det är inte den Kristoffer jag känner.
Positivt var ju naturligtvis det mål Kristoffer gjorde även om det mest var att rulla in bollen i nät men han var ändå på rätt plats. Det andra som var positivt var att han såg ut att fokusera på att spela fram andra och att han inte bara jobbade framåt. Det var just det att han hela tiden lade fram fina passningar som ändå får mig att tro att han hade utvecklats alldeles utmärkt också som innebandyspelare.
Nu när jag följer upp Kristoffers säsong lite så här på ytan hittar jag information om att han kom sjua i skytteligan i division 5 B med elva gjorda mål. Vinnaren av skytteligan, Tobias Magnusson, spelade för Järnbrotts IF och han gjorde 28 mål.
I Kristoffers fall så kom sju av hans mål i ett par av de sista matcherna i serien och jag hoppas att hans avslutning av serien är ett tecken på att han känner glädjen med fotbollen och att han kan nå full kapacitet och prestera på den nivå han vill framöver.
När det gäller steget så är jag övertygad om att de flesta fotbollsspelarna vinner på att spela innebandy under vinterhalvåret. Kristoffer och de andra fotbollsspelarna som jag tränade såg alltid väldigt långklivande ut i början av innebandysäsongerna och därför tror jag de två idrotterna kompletterar varandra utmärkt.
Henrik Larsson spelade innebandy i början av sin karriär och det var knappast negativt för hans snabbhet.
En av allsvenskans snabbaste spelare, Daniel Larsson i MFF, var en gång i tiden en grym innebandyspelare.
Nu tror jag ju inte effekterna av innebandyn på juniornivå hänger kvar hur länge som helst men jag tror definitivt inte att den träningen gör ont för snabbheten för resten av karriären.
Ok, det om det.
Jag hoppas verkligen att det går riktigt bra för Kristoffer Frantzich på fotbollsplanen och att jag snart får läsa om honom i större sammanhang. Ännu så länge är han bara 17 år och yngst i toppen av sin series skytteliga. Alltid en början och ett steg vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar