Kristoffer Frantzich på gång

För drygt ett år sedan startade jag mitt bloggande och ett av de allra första inläggen kom att handla om en fantastisk innebandyspelare som jag tränat, Kristoffer Frantzich.

Kristoffer är född 1993 och han är ett riktigt yrväder på en idrottsplan.
Jag vet att många tränare först tittade på vårt lag och tänkte att de lätt skulle slå oss och sedan fick de se Kristoffer spela och då insåg de att de hade problem.

Tränarna ändrade då sina verklighetsuppfattningar till att se det som att vårt lag enbart bestod av en spelare - Kristoffer Frantzich.
"Wow" sa jag då "Och ändå lyckas ni inte bättre mot oss...".
För lagets del så kan jag säga att det fortsatte att leverera även när Kristoffer inte var med.
En hel del tränare fick därmed bita i det sura äpplet att faktiskt ge cred till de övriga spelarna i laget.

Historierna om Kristoffer kom också att handla en del om att han var begränsad som spelare och att han bara hade en dimension i sitt spel, vilket var att komma till eget skott genom en båglöpning. Få ville se att han var ruskigt stark defensivt en-mot-en och att han var en rejäl kraft i vilken försvarsuppställning som helst.
Han var snabb, stark, skottstark, teknisk, bollsäker och en riktig slitvarg. Vilket lag vill inte ha en sådan spelare?

Helt klart kunde hans spel utvecklas men vilken 14-15-åring kan inte utveckla sitt spel?
Jag som hade honom som tränare kunde ju se att han alltid strävade efter att bli bättre och han greppade instruktionerna han fick. Sedan fick jag, ska jag erkänna, påminna honom om passningsspelet.
Det var just passningsspelet som var Kristoffers stora dilemma. Han var helt enkelt lite för bollkär.
Nu var innebandyn hans andra idrott och hade han fokuserat på innebandy istället för på fotboll hade han, är jag övertygad om, ändrat sitt förhållningssätt till passningsspelet också.

Jag råkade nämligen se Kristoffer spela en fotbollsmatch under Gothia Cup i somras och det jag såg gjorde mig lite fundersam och han överraskade mig både negativt och positivt.
Om jag börjar med det negativa så såg Kristoffer tung ut i steget. Han såg ut att ha blivit rejält mycket kraftigare och större och hans annars kvicka steg såg rejält tungt ut mot de små asiaterna han mötte.
Han såg ut som en jätte som kämpade med att fånga flugorna som flög mellan hans fötter.
Jag som hade en bild av att han skulle dominera på sin position blev faktiskt lite besviken på hans prestation.
Mellan varven såg han också lite ointresserad och blasé ut och det är inte den Kristoffer jag känner.

Positivt var ju naturligtvis det mål Kristoffer gjorde även om det mest var att rulla in bollen i nät men han var ändå på rätt plats. Det andra som var positivt var att han såg ut att fokusera på att spela fram andra och att han inte bara jobbade framåt. Det var just det att han hela tiden lade fram fina passningar som ändå får mig att tro att han hade utvecklats alldeles utmärkt också som innebandyspelare.

Nu när jag följer upp Kristoffers säsong lite så här på ytan hittar jag information om att han kom sjua i skytteligan i division 5 B med elva gjorda mål. Vinnaren av skytteligan, Tobias Magnusson, spelade för Järnbrotts IF och han gjorde 28 mål.
I Kristoffers fall så kom sju av hans mål i ett par av de sista matcherna i serien och jag hoppas att hans avslutning av serien är ett tecken på att han känner glädjen med fotbollen och att han kan nå full kapacitet och prestera på den nivå han vill framöver.

När det gäller steget så är jag övertygad om att de flesta fotbollsspelarna vinner på att spela innebandy under vinterhalvåret. Kristoffer och de andra fotbollsspelarna som jag tränade såg alltid väldigt långklivande ut i början av innebandysäsongerna och därför tror jag de två idrotterna kompletterar varandra utmärkt. 


Henrik Larsson spelade innebandy i början av sin karriär och det var knappast negativt för hans snabbhet.
En av allsvenskans snabbaste spelare, Daniel Larsson i MFF, var en gång i tiden en grym innebandyspelare.
Nu tror jag ju inte effekterna av innebandyn på juniornivå hänger kvar hur länge som helst men jag tror definitivt inte att den träningen gör ont för snabbheten för resten av karriären.


Ok, det om det.
Jag hoppas verkligen att det går riktigt bra för Kristoffer Frantzich på fotbollsplanen och att jag snart får läsa om honom i större sammanhang. Ännu så länge är han bara 17 år och yngst i toppen av sin series skytteliga. Alltid en början och ett steg vidare.

Henrik Larsson fightas med Åkeby och snedfötter

Sören Åkeby och Henrik Larsson började visst att munhuggas vid kvällens möte mellan Landskrona och GIF Sundsvall. Det gick så långt att båda tränarna blev uppvisade på läktaren.
Efteråt så ville båda tränarna bagatellisera det hela och det kan man ju förstå.
Det är ju lite skämmigt att skickas ut.

Jag missade den grejen i matchen eftersom jag bara såg de sista 25 minutrarna.

Men jag är faktiskt glad att jag inte såg mer.

Det görs ju reklam för Superettan som går ut på att det är för de allra största hard-core-fansen.
Mhm. . . Jag håller med.

INGEN annan vettig människa kan gilla att titta på den dynga som presteras på fotbollsplaner runtomkring i landet. Henrik Larsson är väl den i Sverige som ägnat mest tid tillsammans med riktigt duktiga spelare och han måste lida svårt när han ser sina spelare.
Möjligen kan en viss tillvänjning ha skett under hans sista år i Helsingborg men nog måste han känna att det saknas ruskigt mycket hos de spelare han förfogar över.

Vad i hela friden är det för fel på svensk fotboll egentligen?
VAD är det som gör att de bara springer och sparkar bollen tio meter framför sig vid varje tillslag?
Var har de bråttom någonstans?
Hur kommer det sig att de tjongar iväg långboll efter långboll efter långboll och de alla går trettiofem meter vid sidan om närmaste medspelare?
Hur orkar de fortsätta med det utan att få något positivt tillbaks?

Det är ju jättemånga frågor, eller hur?

Men hur i helskotta är det möjligt att det är sådan ofantlig skillnad på svensk seniorfotboll och europeisk seniorfotboll?

Sverige är i topp i världen när det gäller ishockey och handbollen är i alla fall där och nosar. I innebandy är vi världsledande. I tennis har vi rasat en del på världsrankingen men vi har i alla fall varit i topp för inte så många år sedan. Basket är ju sorgebarnet för vår del men det känns som en idrott vi har gett upp i det här landet.

Varför kan vi fostra tekniska och bollskickliga lirare i ishockey, handboll och innebandy men inte i fotboll?

Skulle jag som innebandy- eller handbollstränare ha motsvarande teknisk nivå på mina juniorer som vi ser på fotbollsspelarna så skulle jag inte kunna genomföra en vettig träning ens i gåtempo.

Jag tycker att landets fotbollstränare ska ta och sätta sig i skolbänken igen och börja om från början. Lär om lär nytt. Åk till Spanien på studieresa och titta på hur de lär sina spelare att spela fotboll. Åk till Brasilien och se där hur de lär sig behandla bollen. Ta med er kunskaperna och VÅGA lär ut dem till de små knattarna som vill bli fotbollsspelare.
Strunta i de där som ropar efter er att ni måste vinna varje match och strunta i de där som ropar efter er att Pelle bara står där och dräller med bollen utan att springa som en dåre.

Låt barnen LEKA fotboll och låt dem leka länge.

Börja med att ge alla era knattar varsin boll. Berätta för dem att det är en boll och den är det viktigaste som finns på en fotbollsplan. Bollen ska bli deras bäste vän. De ska vårda den ömt och hjärtligt som sin allra dyraste ägodel eller som sin egen lillasyster.
Berätta att en boll rullar åt det håll som den blir puttad åt och att det bästa de kan göra med bollen är att leka med den.
Knattarna ska leka med bollen och de ska MISSLYCKAS gång på gång på gång ska de misslyckas. De ska älska att VÅGA misslyckas. När de lyckas föra bollen dit de vill ska ni BERÖMMA dem även om det var den allra enklaste sak de lyckades med. Beröm dem och låt dem misslyckas igen och igen och igen.
Låt dem inte börja springa förrän de kan få upp bollen på foten och göra tre.

Sedan, snälla tränare, så måste DU våga visa att DU inte är så teknisk som du kanske önskar att du är. Vi vet alla att du växte upp med brittisk sparka-och-spring-fotboll och att du inte vet så mycket mer. Men det gör ingenting. Vi älskar dig för ditt engagemang ändå.
Men låt för allt i världen knattarna få chansen att leka med bollen på det sätt som du aldrig fick.