Jag hade inte kunnat sätta betygen bättre själv.
Kim Andersson och Robert Arrhenius spelade upp sig i sista matchen och det var väl tur det.
Arrhenius hade inför matchen gjort typ tre insatser;
Spelat två byten där han bränt 2 lägen och ett byte där han blev utvisad.
Både Andersson och Arrhenius var väldigt bra i matchen mot Tyskland. . . även om det blev precis så att Andersson tog en klumpig och onödig utvisning i slutet av matchen.
Lövgren är dock lite generös mot Lindgren och Olsson som coacher.
De saknade motvapen mot Serdarusic och Sloveniens utgrupperade försvar. De hade även dålig fingertoppskänsla i matchningen av heta spelare. Till exempel spelade de den iskalle Källman alldeles för mycket och Doder tilläts att ta tre riktigt klena avslut innan han byttes ut. På samma sätt tog inte Beutler ett skott under första perioden mot tyskarna men han fick fortsätta alldeles för länge.
I försvaret hände ingenting trots att tyskarnas högernia Glandorf pangade in skott efter skott samtidigt som de övriga niorna var rätt bleka.
Sveriges adelsmärke som handbollsnation har alltid varit spelvändingar och kontringar. Nu kom det knappt några kontringar. Det var som om laget hela tiden styrde upp för att få komma i en andra våg med dominanten Andersson som avslutare. Det gick sisådär.
Till sist så kändes det svenska anfallsspelet väldigt stereotypt och gång på gång hotade först vänsternian fram för att bolla vidare bollen till högernian som hotade fram utan att något hände. Så kan det väl se ut IBLAND men inte 30 anfall per match.
Av mig får förbundskaptenerna två löv i betyg.
Trots allt så tycker jag att Sverige bjöd på de bästa pralinerna i sitt spel jämfört med de lag de mötte. Återväxten inom handbollen är också god så vänta bara ett par år så är Sverige i topp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar