Att traggla matematik sista året på gymnasiet var ofta en fråga om varför man skulle lära sig alla dessa formler och tredjegradsekvationer. När skulle de användas?
Svaret på den frågan kan ju en mindre bevandrad matematiklärare faktiskt ge ganska lätt och det är att du i stort sett aldrig kommer att använda en tredjegradsekvation i verkliga livet.
Samma frågor ställer ofta innebandyungdomar och fotbollsungdomar till sina ledare. Varför ska jag lära mig det här och när ska jag använda det här?
När det gäller idrottare så är svaret dock, glädjande nog, att tekniken kan användas närhelst spelaren känner för det. Ju skickligare och mer välrepeterad tekniken är desto oftare kan den användas.
Det fina med teknikträning är att man tvingas att göra rörelser och att behandla bollen på ett sätt som man annars i vanliga fall kanske inte gör. Hur ofta kör en back en snurrfint t.ex? Ja, dvs om man inte spelat i Frölunda IBKs P93-lag för där var snurrfint följt av en snabb passning det populäraste tilltaget av alla. En del körde fler snurrfinter än de sköt skott på träningen.
Här kommer den fina likheten med matematik in.
I matten är det inte själva formlerna och räkningen i sig som är cloun med det hela utan det är det abstrakta tänkandet. Det är förmågan att tänka framåt i flera olika steg som är det man vill åt.
I idrott är teknikövningarna det som ger spelarna möjlighet att få med sig en överkurs i teknik eller en buffert av tekniskt muskelminne att ta till när det antingen behövs eller när spelaren själv känner för det.
Ju mer avancerad teknik man klarar av eller ju fler abstrakta matematiksteg man klarar desto lättare har man att hantera de banala sakerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar