Innebandymagazinet har idag en lista över lyckade ungdomar.
Bland dessa finns Henrik Qvist som slog igenom i landslaget som 21-åring 2001.
Joakim Andersson var 19 år när han 2004 kom med i landslaget.
Sedan har vi Crister Gustafsson som blev förbundsordförande vid 21 års ålder.
Det är nog den främsta ungdomsprestationen på listan.
En kille var i alla fall väldigt ung när han slog igenom som spelare och det är Magnus Augustsson som var 16 år när han 1990 debuterade i Pixbos a-lag och blev uttagen till landslaget som 17-åring.
Ja, sedan finns det ett antal tjejer på listan och dessa prestationer är så otroligt svårplacerade.
De flesta ungdomarna som har slagit igenom tidigt har gjort det för ett antal år sedan. Joakim Anderssons landslagsdebut som 19-åring kom för sex år sedan.
Qvist kom fram för snart tio år sedan.
Augustsson hände på stenåldern.
Jämför med fotbollen där det nu vimlar av unga talanger i landslagen. Det är bara Lars Lagerbäck som inte har fattat poängen med ungdomar och fortsätter med sitt mantra om att fotbollen är en erfarenhetssport. Özil, Messi, Müller är strax över 20 och inte ens det. Messi har varit en av världens bästa i flera år.
Jag tror att dagens unga innebandytalanger är minst lika bra som de flesta äldre spelare i diverse klubbar men att de aldrig får utrymme i lagen och i seriesystemen.
Serierna är knökade med stora och små klubbar och det är alltifrån proffsigt drivna storklubbar som Pixbo Wallenstam, Warberg, AIK till småklubbar som Frölunda IBK, Marstrands IBK och IBK Eken och ytterligare till kvartersklubbar och kompisgäng som Burås, Högsbo och Kåhög.
Konkurrensen inom innebandyn idag är tuff och många gånger tror jag den, i Sverige, har blivit tuffare än konkurrensen inom fotbollen. Innebandyn har vuxit rekordsnabbt och gått om både handboll och ishockey i antal utövare. Fotbollen är fortfarande klart störst.
Men till skillnad från innebandyn så finns det massor med lägre serier att börja spela seniorfotboll i. Och just i steget mellan ungdomsidrotten och senioridrotten kan fotbollen suga upp talangerna på ett helt annat sätt än innebandyn. Det är just i denna skarv som jag tror konkurrensen är hårdare inom innebandyn.
Jag tror att fler unga killar och tjejer ska ta kontakt med småklubbarna när deras ungdomstid är förbi. Som det är nu så sprids talangerna vind för våg dagen efter de lämnar juniorlaget. De som är vassast som unga sugs naturligtvis upp av moderklubben eller dess konkurrenter men de flesta andra slutar oftast helt.
Just Magnus Augustsson gjorde något riktigt bra när han för ett par säsonger sedan drog igång Landvetter Wings och spelade själv som en stöttepelare runt ett gäng betydligt yngre killar.
Sportlife Kungälv var en annan klubb som inte fanns för några år sedan. Efter att Kungälv och Marstrand gick ihop så blev det strax trångt i Marstrand och snabbt blev det risk att många spelare skulle stå utan klubb. Då startade man Sportlife Kungälv med ett gäng 17-18-åringar och idag spelar man i division 3. Ett mycket starkt och gott initiativ av alla inblandade i de två exemplen ovan.
Så alla ni som lämnar junioråldern.
Att starta en klubb är ju en utmaning i sig och det kostar en del kraft. Å andra sidan så kan ni ha väldigt mycket skoj på vägen. Går ni ihop och blir ett gäng så får ni det garanterat att fungera bara ni drar åt samma håll. Innebandyförbundet ordnar till och med kurser i hur man startar klubbar.
Känner ni inte att ni vill eller orkar ha en egen klubb så ska ni inte vara skraja för att kontakta de små klubbarna som finns i er omgivning. De flesta småklubbarna tar emot nya och unga spelare med öppna armar.
Om ni inte vet var ni ska börja så kontakta Högsbo AIK.
Inte för att vi har kris med spelare men för att det är en jäkligt kul klubb med roliga människor som är välkomnande och kul att umgås med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar