Läser om att det skälls på Fas-3.
Jag kan till väldigt stor del hålla med om att hela projektet har stora frågetecken hängandes över sig.
Som exempel har vi människor som fått gå tillbaks till sina tidigare arbetsplatser för att utföra samma gamla arbetsuppgifter som tidigare men till 65 % av ersättningen.
Vad är det för jävla skit?
Sedan heter det att det är "tvångsarbete" och "vuxendagis" och allt vad det är.
Den beskrivningen ställer jag inte upp på till fullo men så som Fas-3 är konstruerat blir det naturligtvis lätt så att uppgifterna inte liknar mer än dagisuppgifter.
Alternativet står då mellan att göra dagisuppgifter eller att, i smyg, utföra ordinarie uppgifter till en lägre ersättning än den ordinarie personalen.
Som arbetsgivare måste ju Fas-3 vara rena drömlösningen.
En lösning som gör att företag med Fas-3-arbetskraft inte expanderar genom riktiga nyanställningar.
Det finns alltså anledning att fundera över ifall den här lösningen blir så bra i högkonjunkturer.
När det gäller den enskilde individen tror jag däremot att Fas 3 många gånger, för att inte säga de flesta gångerna, är positiv. Den arbetslöse kommer ut i arbetslivet och får ett mer socialt liv och gör också nytta och det mår de flesta människorna bra av även om man i en utsatt position inte alltid ser det.
Det som är frapperande med rapporterna kring Fas 3 nu är att de bygger på exakt samma argumentation som när man skällde på Aktivitetsgarantin som var Sosseblockets lösning på långtidsarbetslösheten. Det är cancersjuka och gamla och unga och på olika sätt svaga enskilda individer som lyfts fram i artikel efter artikel i någon slags anekdotisk evidens. I alla dessa fall kan man känna sympatier för personerna.
Bara att någon är hjärtsjuk är ju illa, eller hur?
Ska denne behöva arbeta OCKSÅ?
Ofta faller skulden på arbetslösheten eller sjukdomen på myndigheterna runtomkring individerna - Försäkringskassan, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Alla som kommer in Jobb- och utvecklingsgarantierna eller Fas 3 har haft lång tid på sig att söka arbete. Det går att söka arbete även när man är mitt i dessa åtgärder. Ofta låter det som att alternativet till dessa åtgärder är att det inte ska ställas krav på motprestation.
Många personer i dessa artiklar har ju naturligtvis rätt i att de är alltför sjuka för att arbeta. Dessa ska ju naturligtvis inte behöva lida men hur hittar man dessa?
Det samhället idag vill är att ta reda på att rätt personer får rätt sorts stöd i rätt tid. Under tiden man tar reda på detta kan det bli lite jobbigt för alla inblandade. Samtidigt så finns det många exempel på personer som faktiskt inte vill arbeta fast de har förmåga till det. Om vi vänder på pajen en stund och tittar på den ifrån andra hållet. Om du var en bank och skulle låna ut pengar. Skulle du då inte vilja veta ifall det var rätt person du lånade ut pengar till? Inte skulle väl du tycka att det var konstigt ifall banken tog emot din ansökan och prövade den innan den beviljade lånet?
När det gäller våra bidragssystem handlar det dessutom inte om någon form av lån utan det är rena pengar som betalas ut (Jag går inte in på transaktionssamhället och rundgången m.m. denna gång).
Många av de som det skrivs om är i utredningsfasen. Läkarutlåtanden och annat ger inte ett tydligt svar på ifall det finns en arbetsförmåga eller inte och då måste detta utredas. Många gånger kommer man fram till att det inte finns någon arbetsförmåga och personen återgår till sitt liv i sjukdom. Andra gånger visar det sig att det faktiskt finns en kraft och vilja och möjlighet att arbeta och då kan personen ofta ta ett arbete åtminstone på deltid.
Som vanligt i dessa artiklar så hittar jag ALDRIG några alternativa lösningar på problemet att få fler personer ur bidragsberoende till självförsörjning.
Nu börjar det komma en del tankar hos de arbetslösa om att ge ersättningen som aktörerna kring alla aktiviteter får till de sjuka och arbetslösa istället. Varför inte ge 5000 kr mer till den sjuke istället för att ge pengarna till en "Jobbfabrik"?
Nej, varför inte? Den frågan kan ju vara berättigad.
Sedan följer nästa fråga.
Om du får ut 15000 kr i månaden på att ha en helt fri vardag utan krav på någonting varför ska du då arbeta för att få ut samma 15000 kronor?
Nästa gång jag läser om detta ämne hoppas jag att artikelförfattarna lyfter fram lite förslag på lösningar och idéer om vad man kan göra istället för de långtidsarbetslösa.
Utbilda även inom Fas 3 är ett sådant förslag.
Att möjliggöra för utbildningsinsatser innan inträde i Jobb- och Utvecklingsgarantin är en annan (kräver en omfördelning av resurser men ändå).
Dela ut bonusar till statligt kontrollerade verksamheter istället för till privata vinstmaximerare med kortsiktigt fokus.
Vi ska inte glömma att vi inte har en outsinlig statskassa att ösa ur.
Det är bara att se sig omkring i omvärlden för att se hur de har det i andra länder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar