Vad tycker Calebsson...

. . . om Joel Ottgård egentligen?

Ja, den frågan ställde Svenska Dagbladets reporter till den svenske stjärnan under innebandy-VM.

Calebsson blev lite överrumplad av frågan men fann sig snabbt och svarade att Joel är en lirare. En riktig lirare på alla sätt och vis.

Ett finare omdöme kan man ju knappast få om man är en ung duktig innebandyspelare.

Hur kom det sig då att Daniel Calebsson fick den frågan och hur känner han till Joel Ottgård?
Frågan skickades med av mig till reportern och Calebsson är instruktör på Hulebäcks innebandygymnasium där Joel Ottgård är elev.

Hade man kunnat skicka med några andra vassa frågor?
Javisst, självklart.

Men jag kunde inte komma på några enkla frågor som inte skulle leda till följdfrågor och sedan ytterligare frågor och frågor på dem och till slut skulle man ju sitta där med en helt egen intervju.

Några frågor som skulle kunna vara intressanta att få svar på, men som jag tror att Calebsson svarat väldigt diplomatiskt på, är ju;

Finns det någon spelare som du skulle ha tagit med i VM-truppen om du inte hade behövt peta någon?
Du får inte säga någon i ditt nuvarande klubblag.

Kommer du att ge Göransson några taktiska drag utifrån att du spelat mot Nykky när han coachat dina motståndare i Schweiz? Fast frågan kanske egentligen hade fått handla om Hallstensson som är landslagets matchcoach.

Vilken är den viktigaste egenskapen för en bra innebandyspelare enligt dig?
Vilken egenskap vill du att dina medspelare främst ska ha och vilken ser du helst att dina medspelare ser hos dig?

Går egenskapen att träna på och hur gör man i så fall?

Vem hade du helst haft vid din sida i klubblaget om hela din femma i Pixbo blev bortrövad av ilskna sportchefer förklädda till lamm?

Och nu efter VM.
Hade du coachat laget annorlunda?

Kommer du ihåg några av de tankar du tänkte under VM-finalen?
Ungefär hur ser de tankarna ut? "I nästa byte ska jag ta ett punggrepp på Hyvärinen och smaska upp bollen och bollarna i krysset..." eller?

Ja, såhär hade man ju kunnat fortsäta länge...

Finnarna regerar innebandyvärlden

Finland vann VM-finalen i ett ylande Hartwallarena.
Gastutorna lade en ljudvägg som liknade den i Sydafrika under fotbolls-VM.
Skillnaden var väl den att dessa gastutor tystnade ibland.

Jag minns Viking Line Cup för två år sedan uppe i Falun när arrangörerna blev galna för att supportrarna hade gastutor. Fansen gömde tutor och för varje tuta som beslagtogs plockades ytterligare tre fram.
Annars verkar tutorna bara vara OK i Sverige när lag ifrån Grekland, Turkiet, Syrien och liknande spelar i våra hallar. Antar att arrangörerna inte vågar bråka om en sån sak då.. .
Så där sitter våra svenska supportrar, som fostrats i att gastutor är förbjudna, tysta samtidigt som motståndarna tutar på för glatta livet.

På förhand tyckte jag att Finland hade det vassaste laget.
Kohonen vann SM med Storvreta i våras och han var då regissören av det hela.
Täbys framgångar det senaste har till stor del berott på Rickie Hyvärinen.

I Sverige har vi också en hel del vassa spelare såsom Daniel Calebsson, Magnus Svensson och Rasmus Sundstedt. Men på totalen kändes Finland starkare.

Samtidigt så är det två lag som sätts ihop och möts väldigt få gånger så hur ska man veta vilket lag som egentligen är starkast?
Min känsla var helt enkelt den att förbundskapten Göransson börjat tänka ishockey när han satte ihop sitt lag. Spelarna skulle ha vissa roller och vara bra på just precis sina specifika egenskaper. En del kom med i laget pga sin starka fysik och andra på att de är starka framför kassen och sådär.

När matchen som vi alla väntat på äntligen kom så blev det mycket riktigt fysiskt spel men då syntes inte de svenska "fysikerna" till ändå.
Finnarnas starkare spelare syntes desto mer och de tilläts också att spela hårt på gränsen till det tillåtna. Men vem är förvånad?
Inte jag.
Om du vill vinna en innebandymatch är det väldigt lönsamt att spela lite över gränsen för det tillåtna. Dels för att du tjänar så mycket på att ta ett regelbrott i rätt läge och dels för att domarna i stort sett alltid är passiva i sin bedömning.
Det roliga är att de fula lagen alltid har en primadonna med i laget som på något vis väger upp för det tuffa spelet. Primadonnans uppgift är att vara superkänslig för stötar och slag. I Finland är det Mikael Järvi. Igår fick vi se överspel av den högre skolan när han först fick en liten putt i ryggen och därmed flög ut över sargen och dessutom rullade lite över den. Sedan klev han upp och vid den väntade åthutningen över filmningen föll han som den värste Cristiano Ronaldo...rätt ner i backen bara. TJOFF. Jag har aldrig sett något så pinsamt på en innebandyplan.
Vilken sockertopp.
Men . . . så är ju också handboll min sport.

På tal om primadonnor så kan man jämföra Järvi med Hollands primadonna Arjen Robben. Där hans lagkompisar springer omkring och sparkar motståndarna fördärvade faller han för minsta lilla vindpust.

Ni kan läsa hur mycket som helst om matchen på andra håll men jag tycker Finland vann rättvist. Sverige kunde aldrig riktigt luckra upp finnarnas försvar och kreativiteten saknades både på planen och på bänken. Sedan ska jag också säga att ovanstående omdöme om att finnarna vann rättvist gäller under de förutsättningar som rådde igår. Finnarna var bäst på att spela med ett MYCKET passivt domarpar.

Kohonon hade lite flax vid båda sina mål men å andra sidan var han på rätt plats.
Hyvärinen såg väldigt pigg och "lätt" ut i steget. Hans mål var en specialare och den har jag sett en miljon gånger. Är den verkligen så svår att förutse och att stoppa?
Rickie Hyvärinen, född 1980 i Hässelby. Spelar nu i CaperioTäby.
Kul att en sån kille valt att spela i det finländska landslaget.
Nu kan han ju berätta för sina polare hemma i kvarteret och sina barndsomsvänner om hur han vann VM mot Sverige igen. Fast han får göra det på svenska för han känner väl knappt några finnar utanför landslaget . . . förutom den mer eller mindre avlägsna släkten då.

Isak Rosén en tränarmardröm

Ok, jag börjar med det positiva först.
Isak Rosén var riktigt bra i Superligamatchen mellan Pixbo och Täby.

Pixbo tog tidigt kommandot i målprotokollet och hade en ledning med 4-0 som blev 4-2 inför andra perioden.

Med mindre än tio minuter kvar ledde Pixbo med 9-5 och såg ut att gå mot en klar seger.

Matchens lirare, Rasmus Sundstedt, i Täby ville dock annorlunda och tillsammans med Niclas Eriksson fixade han så att Täby låg under med bara 9-8 med nio sekunder kvar.

Pixbos tränare Vidar Jonsson tog time-out och ordern var solklar.
"Vinner vi bollen spelar ni ner den djupt och vänder bakom mål och där håller vi bollen".
"Förlorar vi bollen så går vi in med allt, de ska inte få iväg några fler skott mot oss".

Vad hände?
Jo, Pixbo vann tekningen och Martin Östholm skickade resolut ner bollen i Täbys vänstra hörn.
På vägen dök dock Isak Rosén upp och drog åt sig bollen lite högre upp i banan. I det här skedet av matchen hade Täby plockat ut målvakten och buren var tom. Rosén hade tydligen haft fetvadd i öronen under Jonssons time-out eller så blev han målkåt helt enkelt. Istället för att dra ner bollen djupt i zon satsade Rosén på att slå in den lilla lilla bollen i den målvaktsfria kassen. Tyvärr så hade ju inte Täby lämnat buren fri utan det satt 2-3 gubbar i vägen och bollen studsade eller slog ut till en kontring som Niclas Eriksson tog fasta på. Niclas ruschade upp längs egen vänstersarg och drog iväg ett skott som strutade nätet vid Pixbomålvaktens vänstra hand. 9-9 med EN ynka sekund kvar.

I det läget och antagligen inte ännu heller var/är det kul att heta Isak Rosén.

Det blir förlängning och Pixbo inleder den intensivt och skapar chanser.
Pixbo får till och med spela powerplay under förlängningen men får inte in bollen.
Till slut så blir det så att Isak Rosén åter bränner ett öppet läge och den här gången är det Rasmus Sundstedt som får bollen och drar upp mitt i banan och snärtar iväg den matchvinnande bollen i nät bakom Jon Hedlund i Pixbos bur. 9-10 till Täby som vann trots allt och åter visade att de är ett lag som man ALDRIG kan räkna ut.

Duktiga lirare fanns det gott om i den här matchen. Isak Rosén var riktigt bra tills det ödesdigra beslutet i slutet av matchen. Daniel Calebsson är en riktig iller på banan och verkar hela tiden veta vad han ska göra.
Daniel Dahl spelar hela tiden med små små marginaler och han ser ut som pansarkryssaren Potemkin där på banan men han klarar ut allt han utsätts för.
I Täby har man ju Rickie Hyvärinen som har sitt otroliga skott och så har man ju denne Rasmus Sundstedt som bara verkar bli bättre och bättre.

På tal om Hyvärinen så pratade kommentatorerna något om Hyvärinens finska dragskott eller vad det nu var. Nu vet jag ju inte helt säkert och jag har inte Hyvärinens hela historia klar för mig. Det KAN ju vara så att han föddes i Hässelby och att han därefter levde och växte upp någonstans i Finland men jag tror att Rickie Hyvärinen är skolad i den svenska innebandyn. . .  och därmed så tror jag nästan att jag vågar lägga till ett kraftfullt SÅ DET SÅ!

En annan sak att notera ifrån matchen.
Danne Bron-Sundborn...hm...han påminner alltmer om Clarence Seedorf både till kroppsbyggnad och rörelsemönster.

Storvreta vann en dov SM-final i innebandy

Spanade in SM-finalen i innebandy i efterhand och måste säga att det var en rätt blek tillställning. Jag hade definitivt förväntat mig mer kamp från Täbys sida.

Ok, det stod 3-2 till Storvreta innan Täby tog ut duktige Ramsin ur kassen för att få in ytterligare en spelare och det var en, till synes, jämn match. Det var först de tio sista minutrarna som det small till lite i sargerna och tempot ökade. Annars dominerade Storvreta kraftigt och kunde få matchen precis dit de ville. 90 % av Täbys skott kom från halvplan och Klintsten kunde plocka bollarna som fallfrukt.

Rockarna från Täby får fortsätta att drömma om ett guld ytterligare ett år och jag gissar att det kommer att bli en del fys för laget framöver.

Storvreta har haft ett väldigt stabilt spel hela säsongen och de har arbetat målmedvetet hela tiden. Väl i final var det som att det fanns ett lugn över alla och en säker medvetenhet om att de skulle ta det. Kohonen, Öhman, Stenberg och Samuelsson var hur stabila som helst och gav alrig Täby någon riktig chans.
Den ende som ibland kunde hota Storvreta var Rasmus Sundstedt som jag faktiskt inte lagt märke till särskilt mycket tidigare under säsongen. Nu spelade han i en helt annan division än alla sina lagkamrater inklusive Hyvärinen coh Bron-Sundbom.

Otroligt skoj också för coachen Stefan Forsman att få avsluta med ett guld i sin tidigt annonserade slutmatch.

Grattis Storvreta!