Många som skäller men få ger alternativ

Läser om att det skälls på Fas-3.

Jag kan till väldigt stor del hålla med om att hela projektet har stora frågetecken hängandes över sig.

Som exempel har vi människor som fått gå tillbaks till sina tidigare arbetsplatser för att utföra samma gamla arbetsuppgifter som tidigare men till 65 % av ersättningen.
Vad är det för jävla skit?

Sedan heter det att det är "tvångsarbete" och "vuxendagis" och allt vad det är.

Den beskrivningen ställer jag inte upp på till fullo men så som Fas-3 är konstruerat blir det naturligtvis lätt så att uppgifterna inte liknar mer än dagisuppgifter.
Alternativet står då mellan att göra dagisuppgifter eller att, i smyg, utföra ordinarie uppgifter till en lägre ersättning än den ordinarie personalen.

Som arbetsgivare måste ju Fas-3 vara rena drömlösningen.
En lösning som gör att företag med Fas-3-arbetskraft inte expanderar genom riktiga nyanställningar.

Det finns alltså anledning att fundera över ifall den här lösningen blir så bra i högkonjunkturer.

När det gäller den enskilde individen tror jag däremot att Fas 3 många gånger, för att inte säga de flesta gångerna, är positiv. Den arbetslöse kommer ut i arbetslivet och får ett mer socialt liv och gör också nytta och det mår de flesta människorna bra av även om man i en utsatt position inte alltid ser det.

Det som är frapperande med rapporterna kring Fas 3 nu är att de bygger på exakt samma argumentation som när man skällde på Aktivitetsgarantin som var Sosseblockets lösning på långtidsarbetslösheten. Det är cancersjuka och gamla och unga och på olika sätt svaga enskilda individer som lyfts fram i artikel efter artikel i någon slags anekdotisk evidens. I alla dessa fall kan man känna sympatier för personerna.
Bara att någon är hjärtsjuk är ju illa, eller hur?
Ska denne behöva arbeta OCKSÅ?

Ofta faller skulden på arbetslösheten eller sjukdomen på myndigheterna runtomkring individerna - Försäkringskassan, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Alla som kommer in Jobb- och utvecklingsgarantierna eller Fas 3 har haft lång tid på sig att söka arbete. Det går att söka arbete även när man är mitt i dessa åtgärder. Ofta låter det som att alternativet till dessa åtgärder är att det inte ska ställas krav på motprestation.

Många personer i dessa artiklar har ju naturligtvis rätt i att de är alltför sjuka för att arbeta. Dessa ska ju naturligtvis inte behöva lida men hur hittar man dessa?
Det samhället idag vill är att ta reda på att rätt personer får rätt sorts stöd i rätt tid. Under tiden man tar reda på detta kan det bli lite jobbigt för alla inblandade. Samtidigt så finns det många exempel på personer som faktiskt inte vill arbeta fast de har förmåga till det. Om vi vänder på pajen en stund och tittar på den ifrån andra hållet. Om du var en bank och skulle låna ut pengar. Skulle du då inte vilja veta ifall det var rätt person du lånade ut pengar till? Inte skulle väl du tycka att det var konstigt ifall banken tog emot din ansökan och prövade den innan den beviljade lånet?
När det gäller våra bidragssystem handlar det dessutom inte om någon form av lån utan det är rena pengar som betalas ut (Jag går inte in på transaktionssamhället och rundgången m.m. denna gång).

Många av de som det skrivs om är i utredningsfasen. Läkarutlåtanden och annat ger inte ett tydligt svar på ifall det finns en arbetsförmåga eller inte och då måste detta utredas. Många gånger kommer man fram till att det inte finns någon arbetsförmåga och personen återgår till sitt liv i sjukdom. Andra gånger visar det sig att det faktiskt finns en kraft och vilja och möjlighet att arbeta och då kan personen ofta ta ett arbete åtminstone på deltid.

Som vanligt i dessa artiklar så hittar jag ALDRIG några alternativa lösningar på problemet att få fler personer ur bidragsberoende till självförsörjning.

Nu börjar det komma en del tankar hos de arbetslösa om att ge ersättningen som aktörerna kring alla aktiviteter får till de sjuka och arbetslösa istället. Varför inte ge 5000 kr mer till den sjuke istället för att ge pengarna till en "Jobbfabrik"?
Nej, varför inte? Den frågan kan ju vara berättigad.

Sedan följer nästa fråga.
Om du får ut 15000 kr i månaden på att ha en helt fri vardag utan krav på någonting varför ska du då arbeta för att få ut samma 15000 kronor?

Nästa gång jag läser om detta ämne hoppas jag att artikelförfattarna lyfter fram lite förslag på lösningar och idéer om vad man kan göra istället för de långtidsarbetslösa.

Utbilda även inom Fas 3 är ett sådant förslag.
Att möjliggöra för utbildningsinsatser innan inträde i Jobb- och Utvecklingsgarantin är en annan (kräver en omfördelning av resurser men ändå).
Dela ut bonusar till statligt kontrollerade verksamheter istället för till privata vinstmaximerare med kortsiktigt fokus.

Vi ska inte glömma att vi inte har en outsinlig statskassa att ösa ur.
Det är bara att se sig omkring i omvärlden för att se hur de har det i andra länder.

Regeringens jobbcoacher ett skott i foten

Regeringen satsar miljarder på att privata företag ska coacha arbetssökande till arbete. Som krydda på moset har man även infört interna coacher på Arbetsförmedlingen för att ha något att jämföra med.

Nu visar det sig att var 4:e arbetssökande får arbete genom de privata coacherna.

Tjohoooo, klackarna i taket. . . .eller?

Nja, jag vet inte det jag.
Även under de allra mörkaste åren har 30 % av de nyarbetslösa gått ut i arbete inom tre månader. Utan att det fanns en enda coach inom synhåll.

Förutom det så redovisas sämre siffror för coacherna anställda på Arbetsförmedlingen trots att siffrorna i praktiken är bättre. Då kan man krydda den statistiken med att de privata coacherna i stort sett bara arbetat med de helt nyligen arbetslösa jämfört med coacherna på Arbetsförmedlingen som fått en del långtidsarbetslösa att arbeta med.

Hörde dessutom Fredrik Reinfeldt skryta om att långstidssjukskrivningarna i landet minskat med 50 %. He he....vilken skämtare.
Det enda som hänt är att man har flyttat försörjningsbördan från sjukförsäkringssystemet eller Försäkringskassan till antingen A-kassan eller socialbidrag i bästa fall. I sämsta fall finns det nu en hel del familjer som knaprar på det sista av sitt sparkapital i väntan på den slutliga lösningen.

Eller har ni hört talas om mängder med människor som mirakulöst tillfrisknat efter regeringens satsning på arbetslinjen?

Nä, jag tänkte väl det.

Alltså jag har ingenting emot Reinfeldt och jag gillar definitivt inte Mona Sahlin bättre men jag tycker bara att det måste vara bättre att kalla saker vid sitt rätta namn och lösa rätt problem istället för att bara polemisera.

Många sjukskrivna är nog inte så sjuka som de tror men de upplever sig som väldigt sjuka. Många friskförklarade är inte heller så friska som det sägs. I vilket fall så tar det tid att återkomma till ett yrkesliv igen efter en längre tids frånvaro och det tar tid att hitta dem som kan återgå till arbete.
Dessa saker kan man ha respekt för när man ska halvera antalet sjukskrivningar i landet.

Respekt=Tid=Pengar.
Ska detta fungera måste resurserna läggas på rätt saker och då har man inte råd att skjuta sig själv i foten till att börja med.

Vad f-n är skoltrött för något?

I morse innan jag gick till jobbet såg jag på ett av morgonprogrammen. I ettan tror jag det var.
Där satt generaldirektören för Arbetsförmedlingen, Angeles Bermudes-Svanqvist, tillsammans med två arbetssökande.
GD:n pratade om möjligheter till vidareutbildning och praktik m.m. som nu finns för arbetssökande. Killen som satt i soffan, och för övrigt visade prov på avsaknad av stil, uttryckte då att han sökte arbete som journalist eller annat arbete där han kan skriva men att han inte fick sådana arbeten.
Arbetsförmedlingen hjälpte ju inte . . . där kom man bara in och skrev upp sig på en lista.
GD:ns förslag om studier förkastades med att han var skoltrött och inte orkade ta in mer information.

Hmm. . . killen hade alltså gått en tvåårig folkhögskoleutbildning till journalist och var nu trött på information och därför skoltrött. Que? Jag kan ju ha missat något men behöver inte journalister information för att arbeta? Var tänker han arbeta som journalist eller skribent utan information?

Nä, "skoltrött" är bara ett uttryck för något annat. Möjligen att man är trött på att leva under knappa förhållanden eller de villlkor som för det mesta följer för studenter. Det måste sägas att studietiden för många är den roligaste tiden i livet. Du är omgiven av kompisar som är i samma situation som du och tempot är oftast ganska moderat. Man har sällan barn, familjeliv och allt som kommer med det att sköta. Ofta har man föräldrar som stöttar upp ekonomiskt. Tjejerna och killarna som man omges av ser oftast hyfsat bra ut. Och framförallt så får man privilegiet att lära sig prylar som i bästa fall ger en en bra grund för resten av livet.

Att säga att man är skoltrött är som att säga att man är trött på sin egen hjärna.

Tänk på det ni "skoltrötta".

Med lite perspektiv kommer ni att längta tillbaks till studietiden.